Högsta domstolen bekräftar att icke-bosatta kan tillämpa det gemensamma skattetaket i förmögenhetsskatten

Rättslig analys av STS 1372/2025 och dess baleariska föregångare

Frågan om det gemensamma skattetaket (límite conjunto) för icke-bosatta i förmögenhetsskatten får förnyad aktualitet genom Högsta domstolens (Tribunal Supremo) nya rättspraxis, som erkänner att det kan tillämpas på icke-bosatta skattskyldiga.

Dom 1372/2025 av Högsta domstolen (Tribunal Supremo) av den 29 oktober (ECLI:ES:TS:2025:4849) avgör slutgiltigt en fråga som diskuterats under många år vid tillämpningen av förmögenhetsskatten (Impuesto sobre el Patrimonio, IP): huruvida icke-bosatta skattskyldiga med begränsad skattskyldighet (obligación real) kan tillämpa det gemensamma skattetaket enligt artikel 31 i lagen om förmögenhetsskatt (Ley del Impuesto sobre el Patrimonio, LIP).

Högsta domstolen fastställer fullt ut den dom som Regionala högsta domstolen på Balearerna (Tribunal Superior de Justicia de Baleares, TSJIB) meddelade den 1 februari 2023 (rec. 432/2020) och slår fast att uteslutningen av icke-bosatta strider mot principerna om likhet, proportionalitet och fri rörlighet för kapital.

För Vicens Advisors, en byrå med lång erfarenhet av beskattning av icke-bosatta på Mallorca, bekräftar Högsta domstolens avgörande en tolkning som vi redan har företrätt i vår yrkesutövning: det gemensamma skattetaket är en strukturell garanti mot konfiskatoriska effekter och ska tillämpas på varje skattskyldig, oberoende av hemvist.

1. Det konkreta fallet som Högsta domstolen avgjorde

Tvisten uppstod med en skattskyldig bosatt i Belgien, som äger fastigheter i Spanien och som lämnade in sin modell 714 som skattskyldig med begränsad skattskyldighet (obligación real). Självtaxeringen (autoliquidación) gav en skatt att betala på 142 079,58 euro.

Efter att ha analyserat sin personliga beskattning i Belgien, motsvarande den spanska IRPF (inkomstskatt för privatpersoner), begärde han rättelse av självtaxeringen och gjorde gällande att summan av den spanska förmögenhetsskatten och den skattebörda han bar i Belgien översteg gränsen på 60 % av skattebasen enligt artikel 31 LIP.

Statens skatteförvaltning avslog hans begäran med motiveringen:

• att det gemensamma skattetaket endast är tillämpligt på skattskyldiga med obegränsad skattskyldighet (obligación personal), och
• att det inte fanns några mekanismer för att kontrollera utländsk beskattning.

2. TSJ Baleares dom: Högsta domstolens utgångspunkt

TSJIB koncentrerade sin analys på diskrimineringsförbudet i artikel 14 i Spaniens författning (CE) och på den konstitutionella funktionen hos artikel 31.1 CE, och underströk att det gemensamma skattetaket fungerar som en garantimekanism mot konfiskatoriska effekter.
I sin femte rättsliga grund (Fundamento Jurídico Quinto) uttalade den baleariska avdelningen att en uteslutning av icke-bosatta från skattetaket:

• inte kan motiveras av något legitimt syfte,
• medför en oproportionerlig skattebörda,
• och kränker principen om likhet inför skattelagen.

Dessutom åberopade TSJIB EU-domstolens praxis (dom av den 3 september 2014, C-127/12) och erinrade om att en mer betungande skattebehandling som enbart grundar sig på hemvist utgör en förbjuden begränsning av den fria rörligheten för kapital.

Det är denna rättsliga konstruktion som Högsta domstolen tar upp och utvidgar.

3. Högsta domstolens andra rättsliga grund (Fundamento Jurídico Segundo): en exakt avgränsning av tvisten

I den andra rättsliga grunden ordnar Högsta domstolen de processuella ståndpunkterna och kärnan i tvisten. Den framhåller att:

• Den skattskyldige lämnade fullständig information om sin beskattning i Belgien.
• Skatteförvaltningen nöjde sig med att vägra tillämpa skattetaket, utan att pröva om det förelåg risk för konfiskatoriska effekter eller inte.
• TSJIB avgjorde målet riktigt genom att koncentrera analysen på ändamålet med artikel 31 LIP och inte på den skatterättsliga hemvisten.

Denna rättsliga grund använder Högsta domstolen för att visa att debatten inte är av teknisk-förvaltningsmässig art utan konstitutionell och europeisk.

4. Tredje rättsliga grunden (Fundamento Jurídico Tercero): nyckeln till avgörandet

Den tredje rättsliga grunden utvecklar domstolens strukturella resonemang:

4.1. Skatteobjektet beror inte på hemvist

Domstolen slår fast att förmögenhetsskattens natur, som är att beskatta nettoförmögenheten, inte varierar beroende på hemvist.
Den citerar ordagrant att åtskillnaden mellan obegränsad och begränsad skattskyldighet ”inte ändrar skattens natur eller dess föremål”. Därmed drar den slutsatsen att bosatta och icke-bosatta befinner sig i en jämförbar situation.

4.2. Det gemensamma skattetaket är en garanti mot konfiskatorisk beskattning

Domstolen påpekar att artikel 31 LIP fungerar som en strukturell garanti för att undvika konfiskatoriska resultat. Därför gäller att ”att utesluta dem som har begränsad skattskyldighet från det gemensamma skattetaket strider mot syftet med artikel 31 LIP.” Det vill säga: det är ingen skattefördel utan ett krav på skatterättslig rättvisa.

4.3. Kränkning av den fria rörligheten för kapital

Högsta domstolen införlivar uttryckligen EU-domstolens praxis och framhåller att: ”Åtgärder som minskar värdet på en icke-bosatts tillgångar utgör en begränsning av den fria rörligheten för kapital.” Uteslutningen från skattetaket får exakt denna effekt: den minskar värdet på den icke-bosattes investering på skattens väg.

4.4. Det finns medel för att kontrollera utländska inkomster

Skatteförvaltningen hävdade att den saknade medel för att få kännedom om den skattskyldiges belgiska beskattning. Domstolen avvisar detta påstående genom att erinra om:

• direktiv 2011/16/EU (DAC),
• avtalet mellan Spanien och Belgien,
• och den europeiska skyldigheten att utbyta skatteuppgifter.

Det finns därför varken något tekniskt eller rättsligt hinder.

5. Fjärde rättsliga grunden (Fundamento Jurídico Cuarto): den slutgiltiga rättspraxisen

I den fjärde rättsliga grunden formulerar Högsta domstolen uttryckligen den tillämpliga rättsprincipen: ”Den vanliga hemvisten, oavsett om den är i Spanien eller utomlands, motiverar inte den olika behandling som bosatta och icke-bosatta har fått (…) Denna skillnad i behandling är diskriminerande och omotiverad.” Med denna formulering avslutar avdelningen debatten.

6. Direkt inverkan på det konkreta fallet: rättelse och återbetalning

Domstolen finner att den skattskyldiges förmögenhetsskatt, vid en korrekt tillämpning av artikel 31 LIP, borde ha minskats, eftersom den personliga beskattning som betalats i Belgien tillsammans med den spanska förmögenhetsskatten klart översteg gränsen på 60 % av skattebaserna. Eftersom skattetaket inte tillämpades blev skatten för hög och konfiskatorisk, vilket motiverar rättelse av självtaxeringen.

Högsta domstolen bekräftar därmed att den skattskyldige:

• hade rätt till rättelse,
• hade rätt till omräkning med tillämpning av det gemensamma skattetaket,
• och hade rätt till full återbetalning av felaktigt inbetalda belopp.

7. STS 1402/2025 av den 3 november: en omedelbar och konsekvent bekräftelse

STS 1402/2025 av den 3 november förstärker den rättspraxis som kulminerar i den kommenterade domen. I detta avgörande (som meddelades bara några dagar senare) uttalar sig Högsta domstolen återigen i ett identiskt fall: en icke-bosatt skattskyldig, som omfattades av förmögenhetsskatten med begränsad skattskyldighet, begärde att få tillämpa det gemensamma skattetaket enligt artikel 31 LIP och åberopade den beskattning som faktiskt burits i hemvistlandet.

Tredje avdelningen (Sala Tercera) upprepar att det inte finns någon materiell skillnad mellan bosatta och icke-bosatta med avseende på förmögenhetsskattens skatteobjekt, varför det saknas objektiv grund för att utesluta de senare från det gemensamma skattetaket. Domen betonar att skattetaket i artikel 31 LIP har en antikonfiskatorisk funktion som också är fullt tillämplig på dem som inte beskattas med obegränsad skattskyldighet, och att varje uteslutning som enbart grundar sig på hemvist kränker både artikel 14 CE och den fria rörligheten för kapital.

I linje med den tidigare rättspraxisen, däribland Högsta domstolens egen och Regionala högsta domstolen på Balearernas, bekräftar STS 1402/2025 att det gemensamma skattetaket måste tillämpas på icke-bosatta skattskyldiga så snart de totala inkomsterna överstiger tröskeln på 60 %, vilket slutgiltigt befäster en tolkning som inte längre tillåter några reservationer eller restriktiva kriterier från skatteförvaltningens sida.

8. Slutsats: ett avgörande som omformar beskattningen av icke-bosatta

STS 1372/2025 utgör en stabil och entydig rättspraxis som:

• slutgiltigt likställer bosatta och icke-bosatta vid tillämpningen av det gemensamma skattetaket,
• återupprättar likhetsprincipen och förhindrar konfiskatoriska effekter,
• tvingar skatteförvaltningen att se över sina kriterier,
• och ger rättssäkerhet åt skattskyldiga med tillgångar i Spanien.

För icke-bosatta med förmögenhet på Mallorca och i övriga landet öppnar domen vägen för att se över ännu inte preskriberade beskattningsår och rätta till situationer med överbeskattning.

Upphovsrättsmeddelande

© Vicens Advisors, S.L. Alla rättigheter förbehållna.
Helt eller delvis återgivande av detta innehåll, på vilket sätt eller med vilken metod som helst, är förbjudet utan uttryckligt skriftligt tillstånd från rättighetshavaren. All obehörig användning utgör ett intrång i immateriella rättigheter enligt gällande lagstiftning.